Jag ska berätta för er varför asfaltering var mitt första jobb efter gymnasiet. Det kanske är något som intresserar åtminstone några av er, speciellt ni som läst min blogg under många år. Man kan ju lugnt säga att asfaltering och bloggande av den typ jag sysslar med går isär ganska så rejält. Nog för att jag ser mig själv som en ganska mångfacetterad person överlag, men denna växling i arbetsliv är nog ganska ovanligt ändå.
Så, asfaltering då. Varför just det?
Till att börja med är det viktigt att gå till mina rötter. Jag är uppvuxen i en familj där jag är yngsta barnet och har tre äldre storebröder. Det har alltid funnits ett visst mått av machokultur i min familj, både bland kvinnor och män. Man ska bannemej jobba med kroppen och inte tramsa på något kontor. Ni vet, sån där inställning. Därför fanns asfaltering alltid nära till hands.
Ja, sedan var det förstås det faktum att min pappa drev en firma inom just asfaltering. Kanske är det ändå den främsta anledningen till att jag valde det spåret. Jag visste väl egentligen alltid att asfaltering inte skulle bli mitt jobb föralltid men jag ville ändå testa. Det fanns i blodet på något vis. Min pappa hade ärvt företaget efter att farfar dog. Han drog igång verksamheten någon gång på 50-talet. Nu när Steve, min äldsta brorsa, tagit över verksamheten kan vi konstatera att firman snart firar 70 år i familjens ägo. 70 år av asfaltering inom en och samma familj. Det är inte illa, eller hur?
När jag hoppade av gymnasiet och började med asfaltering var alla syskon förutom ett på firman. James hade precis hoppat in i lumpen så jag fick överta hans arbetsuppgifter och hans plats i företaget. Det var kul. Jag tror att detta gjorde att jag lärde mig asfaltering betydligt snabbare. Det fanns liksom en drivkraft att visa mig bättre än min föregångare, eller personen jag vikarierade för. Denna kraft hade nog alltid varit stark men särskilt när det gällde min 2 år äldre brorsa. Det har alltid funnits en stor konkurrens mellan oss.
Jag blev som sagt kvar i tre års tid och det kändes verkligen som att tiden inom asfaltering flög iväg. När jag slutade blev det, som jag länge haft i kikaren, journalisthögskolan och därmed var omsadlingen total. Till farsans och Steves förtret.
Man måste väl följa sina drömmar också, inte sant? Vad drömmer ni förresten om? Om ni säger asfaltering så bjuder jag på fika.